Sprint-vilse-stafett

I går skulle jag åka 5 km längdskidor i lite okänd terräng. En härlig skön liten tur nu när det va så fint väder och jag inte hade motionerat på så länge. När jag kom till vägskälet 5 km eller 10 km så valde jag ju naturligtvis 5 km-hållet. Vid nästa vägskäl där det för övrigt INTE fanns några km-vägledande skyltar så valde jag givetvis fel! Vilket ledde till att jag åkte 10 kilometarn åt fel håll!!
TYPISKT! Nu har jag kört vilse och kommer att dö av utmattning på mållinjen precis som jag sett storfräsarna göra i Holmenkollen!
Å jag som hatar att bli snöig och borsta av mig!
Vilse å vilse förresten...hur vilse man nu kan vara med spår framför mig som alltid leder NÅNSTANS!
Plötsligt tyckte jag att jag kände igen några kala träd bakom en sluttning och en vit stor myr! (nu är jag ju inte så topografiskt bevandrad så jag vet om sluttningar kan mynna ut i en myr, men det va så det såg ut)
Det blev alltså lite fristil rakt över myren som förövrigt var o-spårad.
Ja fristil såsom i långa steg, breda steg, jävla steg, fallrisk, fall och svordomar! Det kändes som jag klafsa omkring i 2 meter långa pumps för jag sjönk ner en halvmeter för varje...steg...skidtag....

När jag kom närmare så såg jag att det inte va dom kala träden jag trott utan ett par andra! SÅ det va bara att klafsa tillbaka! Nu va jag ordentligt trött. Grinig va jag oxå, så för att riktigt straffa....nån! så åkte jag JÄTTESAKTA med armar och stavar hängande efter sidorna. Det hjälpte föga men det kändes bra att vara sur å grinig som en 3-åring!

Idag har jag återhämtat mig och kollat på herrarnas sprint-stafett! Då satt jag å skrattade åt alla fula tighta skidåkare-dressar. Speciellt ryssarnas som hade ett spindelmannen nät i rumpan. SÅ ful va ialla fall inte jag !