I ett ögonblick förvandlades gårdagen till tragedi. Ett kort meddelande på radion ett samtal senare var tradegin i mitt hjärta. I mitt bröst. I mitt knä. I mitt sinne. I hela mitt medvetande. Hela min själ.
En vän till familjen dog på Storsjön i går. Så fullständigt meningslöst. Så oerhört tragiskt. Så sanslöst ledsamt.
Jag orkar inte tänka på det, på konsekvenserna för resten av familjen samtidigt är det de enda jag kan tänka på.
Jag känner bara livets meningslöshet samtidigt förstår jag hur meningsfullt livet är NÄR man har det.
Hur orkar familjen? Hur går dom vidare? När orkar dom ? Vad gör dom just nu? Vill dom skrika åt Gud?
Jag förbannar livets grymma orättvisor där en underbar, snäll och godhjärtad människa som du måste gå alldeles för tidigt. Och lämna din fina lilla rara
fru och era fantastiskt fina barn som är precis lika snäll och godhjärtad som du.
Varför är livet så förbannat orättvist? Jag vill skrika och slå och spy och gömma mig under ett täcke tills ordningen är återställd. Mitt inre är fyllt med cement och håller sakta på stelnar. Jag dör en smula men lever och har allt att leva för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar