Depression

I dag har jag en allvarlig depression.

Jag skrev upp för bussförarkort på Trafikverket i Gävle.

Maxpoäng: 55

Minimipoäng: 44

Mina poäng: 43

Harakirin var nära hela eftermiddagen. Suicidala teamet hade kunnat få en järbopatient idag. Men jag la mig och sov den dödes sömn. Stentungt och oväckbart med knasiga drömmar. Som t ex att min fd inneboende målade fejkögonfransar på ögonlocken med svart kajalpenna och tyckte att det var skitsnyggt. (jag var mer skeptisk)

Jag ändrade en fråga i sista minuten.

Det va dumt det, för jag ändrade den till fel svar.

Nu är allt grått och svart, livet är utan färg, ingenting är roligt. Inte ens solen på den klarblå himlen är rolig.

Egentligen gör det mig inte så mycket praktiskt sett, för det är ju inte som när man tog vanligt körkort och ÄNTLIGEN skulle få ta bilen utan att ha farsan brevid sig. Och det är ju framförallt inte så att jag planerat ELLER har nån lust ens att rusa rakt in på GDG och krävt att få ut å åka buss en sväng bara för att jag klarat provet. Dessutom får jag ju ledigt från jobbet för att åka in till Gävle och se lite folk och jag behöver inte betala personligen för det heller. But still!

Det här handlar om att jag har misslyckats. Misslyckats med nåt som jag den senaste veckan lagt ner hela min själ i, nämligen körkortfrågorna på datorn. Jag har nött å nött å nött å när jag sitter framför provet så är en bråkdel av de frågor jag övat på med. Helt andra frågeställningar, helt andra situationer och framförallt extremt likartade alternativ. Jag frågad t o m provpresidenten om man fick gå tidigare om man blev klar.....
Om jag säger så här: när 5 min återstod hade jag panik.

Misslyckanden ingår inte i mitt vokabulär och därför blir kraschlandningen ner i verkligheten extra svår och jävligt hård. Varje gång. I stället för att ha lust att provåka bussar hade jag idag mer lust till att sätta alla bussar i brand. Ni vet bokbålet strax inann andra världskriget när judiska böcker sattes ibrand, lite så hade jag lust att jobba med bussarna idag. Eventuella run-away-bussar hade vi kunnat tvångsförflytta till Palestina när överlevar-bussarna räknats in.

Jag vill inte misslyckas, jag hatar att misslyckas, failour is not an option!

Jag vill vinna. Varje gång. Över alla i hela världen. Nej faktiskt helst över mig själv.

Jag tävlade faktiskt mot mig själv idag och min inlärda kunskap.

Jag ägde teoridatorerna på körskolan, men teroidatorn på Trafikverket ägde mig.

Efter provet skulle jag lämna tillbaka lite ljudböcker jag lånat på bibblan, min tanke var att låna Jerker Erikssons Hungerelden, en grymt spännande triologi om Viktoria Bergmans svaghet.

Den var utlånad.

Istället blev det Trött, fet & 50 av Täppas Fogelberg.

Jag är förvisso inte femtio än, men det smäller väl till över natten ba, så är man middle age oxå!

Peace out från Järbo.

Nu regnar det oxå så jävla typiskt.