Inte bara på grund av att bandet i sig är otroligt olikt nånting jag tidigare sett.
Dom är som ett storband som spelar balalajkamusik från östeuropa blandat med en typ av irländsk pubmusik och deras sound är....magninfik.
Det bästa liveband jag sett på länge.
Även mellansnacket funka.
Det hade substans liksom.
Gilla speciellt när sångaren i bandet sa att han gilla Gessles 'Håll käften rum'.
Ett rum fyllt med pokaler och utmärkelser genom åren som visar hans storhet.
Sen har vi då publiken.
Man ska inte vara nykter på Gessles hotell som är till brädden fylld av festande sommmarlediga människor vars enda mål är att dricka och socialisera och inte lyssna på live-bandet numero uno.
Du har en kategori människor vars blotta existens går ut på att ständigt gå fram och tillbaka mellan grabbgänget längs till vänster och baren längst till höger.
Tillfälligt stannar de upp och röjer järnet, hoppar, studsar och vrålar.
Helst i min omedelbara nyktra närhet.
Sen har du dom rödnästa och solbruna 50 åriga gubbgänget som tror att dom är 25 igen.
Dom raggar vilt bland de unga vackra tjejerna lite längre bak i ledet.
Dock nära själva bardisken.
Men sen händer nåt intressant med denna grupp.
Det vackra flickorna skingras som frön i vinden.
När den gubbsjuka gruppen män fått tagit X antal coola bilder på sig och brudarna samt bjudit tjejerna på både cig och sprit så är deras mission uppfyllt på nåt vis.
De unga tjejerna är försvunna och gubbgänget måste återgå till barhäng med brudar i sin egen ålder.
Det var ett ganska sjukt och roligt avslut på deras kväll.
I alla fall för mig och syrran som stod direkt bakom dom och såg hela skådespelet.
Lite rätt åt dom på nåt vis.
Sen har du det supertajta tjejgänget som hoppar och studsar i ring i sin lilla grupp.
Ingen utomstående eller nåt killgäng kan penetrera denna lilla partygrupp av dansande headbangande tjejer. Bilder tas av och enbart på den lilla tjejgruppen. Aldrig någonsin riktas kameran upp mot scenen och bandet som är föremål för deras vistelse där.
Nån enstaka killa kan få dansa med en stund med, men då enbart om nån i tjejgruppen bryskt drar in honom för lite spontandans. Killen brukar då först tveksamt börja röja järnet för det är svårt att röja på beställning. Men tjernas endorfinkickar brukar såsmåningom smitta av sig, men då blir killen genast ointressant och puttas ut ur den trygga lilla gruppen.
Det är då dom brukar se sig omkring och upptäcka mig som står där med armarna i kors och stirrar bistert på dom med menande nyktra blickar ner mot min ömma lilla tå som precis blivit hoppad på.
Då får dom nåt vilt i blicken av rädsla för att dom i sitt berusade tillstånd tolkar mina miner till inviter.
Inviter som säger: 'när vi kommer upp på hotellrummet så ska jag binda och slå dig och tortera dig hela natten' som straff för att du dansat förföriskt framför mig i en hel timme.
Om jag samtidigt fuktar mina torra läppar med tungan, ja då är dom borta som en virvelvind.
Sist men inte minst har du kategorin människor som mitt i kaoset försöka fortsätta vara ett förälskat par. Stå å hålla handen och fåna sig. Ofta ofta är i alla fall en av dom ett hängivet fan som nu ska visa sin respektive vilken underbar musik han gillar och som den andra nu hädanefter oxå kommer att dyrka.
Jag kan säga att 'den andre' nästan aldrig ser särskilt intresserad ut.
Ler i alla fall uppmuntrande och förälskat mot sin älskling när denna försöker sig på liten hoppande spontandans.
Har ni nånsin försökt dansa medan du med ena handen står fjättrad i en tunna cement?
Precis så tror jag att det känns.
Jamen vissta ja..den drygaste gruppen konsertmänniskor är dom som bara vill 'kötta'.
Det vill säga dra fram som hormonstinna krigare från vänster till höger och bara reta upp folk!
Å tro mig, i går kväll lyckades dom jävligt bra med sitt onda uppsåt.
Att reta upp både syrran och mig.
Nästa konsert ska jag å syrran avnjuta i sanddynen utanför solgården.
Med en picnickkorg och lite rose.
Gratis blir det oxå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar