Å den är jättejobbig eftersom den yttrar sig i att jag specialstuderar skatorna jag ser.
Alla skator jag ser.
Helt automatiskt.
Per automatik utan att jag knappt är medveten om det.
Å när jag blir medveten om det, ja det är då det blir jobbigt.
Jobbigt på så sätt att jag kollar om dom ser hela, rena och ser friska ut. (en liten släng av darwinsim där kanske?)
Är dom tilltufsade i fjädrarna.
Har dom varit i bråk.
Är det där en halvvuxen skatunge.
Om inte, varför är den då så liten.
Är dom där 3 skatorna sams.
Kan skator (till skillnad mot de mänskliga skatorna) hålla sams även om dom är 3 stycken.
Har dom fått i sig tillräckligt med mat idag.
Vad har dom ätit.
Vart har dom ätit.
Varför tror dom att min gräsmatta är ett nöjesfält med både attraktioner och matsyltor.
Är dom snälla mot småfåglarna som häckar i mitt fågelbo.
Har dom varit snälla mot grannkatten idag.
Ska dom skita på mitt trädgårdsbord idag igen.
Kanske på stolen.
Vad sysslar dom nu med när dom står i denna cirkulära ringformation.
Är skator smartare än kråkor.
Det är sällan man ser en överkörd skata på landsvägen trots att som är där och festar på kadaver alltsomoftast.
Hur länge orkar en skata hoppa jämfota innan den börja flyga.
Ja ni förstår.
Jag orkar inte hålla på med det här specialintresset längre!
Det är tråkigt, det är jobbigt och det ger mig absolut ingenting i meningsfullhet.
Men vad gör man när hjärnan går igång per automatik.
Det är som att försöka påverka den glatta muskulaturen.
Det går int!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar