Jag jobbar i en statlig myndighet.
På den myndigheten är vi vana att inte räknas, att vi är utbytbara, passar det inte så är det bara att kliva åt sidan och lämna plats för någon mer intresserad.
Att göra sig av med besvärlig personal kan bli en omständlig och kostsam historia för myndigheten.
I mitt fall är det precis tvärtom.
Jag FÅR inte sluta för då läggs hela verksamheten ner. (Ett hot/omständighet/sanning ? som min chef har uttryckt det)
Möten hit och dit sker för att komma tillrätta med min bångstyrighet. Cheferna träffas och grubblar. Fackens öron pyser. Mitt i detta står den lilla människan Åsa som ingen verkar vilja höra. Vad tycker den lilla människan Åsa då? Jo hon har fått möjlighet att pröva på andra arbetsuppgifter pga att min arbetsplats stängdes förra sommaren.
Andra arbetsuppgifter som måste behandlas med särskild försiktighet, noggrannhet och respekt, eftersom det handlar om den mest ingripande sanktionen samhället kan ta till mot en enskild individ.
Men nu ska arbetsplats 1 startas upp igen och jag är tydligen den viktigaste kuggen i hjulet.
Så dumt! Ingen grupp är starkare än sin svagaste länk, och den länken kan jag inte ens påverka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar