I går var det en tung dag. Barnens onkel begravdes i Högbo Kyrka. En otroligt fin begravingsgudstjänst med fint tal av nära anhörig och levande sång och musik. Sorgen, smärtan och saknaden hos de anhöriga va på gränsen till outhärdlig, min egen saknad efter denna fina människa gjorde att jag själv höll på gå sönder tillsammans dem. Ändock var det mitt i allt elände kärleken och emaptin för varandra som hela denna stora familj besitter för varandra och andra fantastisk att se, uppleva och samtidigt få vara en del av.
Återigen träffade jag människor från vad som kändes som en annan tidsepok -Högbo AIK tiden- och där var vi för en stund förenade av en gemensam känsla av sorg, kärlek och saknad efter älskad make, pappa, bror, svåger, morbror, onkel, vän och tränare. Man kan aldrig förbereda sig för den emotionella berg- och dalbana man ställs inför när man går på en begravning men att våga visa känslor, sträcka ut en hand, röra vid en kind samtidigt som man inte har en aning om vad man ska säga ger ändock lindring inför det fullbordade faktum som döden är, till den avlidnes närmaste familj. Kärleken mellan dessa makar var skriven i sten. Kärleken mellan alla i hela familjen var skriven i sten. Det är fortfarande ofattbart att du inte längre finns ibland oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar