Far lilla far vem är väl som du

Jag har ibland tänkt om farsan att nu är han snart 100 år han har verkligen levt ett långt värdigt liv. Han har levt ett sådant långt liv att döden, dvs den eviga vilan är honom väl förunnat den dagen den kommer.

Jag har då enbart tänkt rationellt och oempatiskt.

Igår på julafton hittade jag pappa raklång på golvet alldeles innanför dörren. Jag har fasat för synen och alltid trott att han skulle ligga raklång i sängen med händerna prydligt ovanför täcket om jag hittade honom i en onaturlig ställning. Igår hittade jag honom i den mest onaturliga ställning du kan tänka dig och ändå tänkte jag att han just fallit i sina försök att öppna dörren för mitt pling på dörren. Det mycket onaturliga läste min hjärna av som det mest naturliga i världen.

Tills jag såg kaoset.

Han hade lyckats sparka eller krafsa ur telefonjacket så varken trygghetslarmet eller telefonen fungerade.

Det övriga kaos som rådde orkar jag inte ens redogöra för.

Jag, min bror och min far tillbringade julafton på akuten. Farsan tyckte synd om oss att vi skulle sitta där en julafton.

Om mig och min bror.

Herregud jag har firat 45 julaftnar, en 46:e på sjukhus kan kvitta huvudsaken farsan piggnar till.

Jag inser med sorg i hjärtat att inget nånsin kommer att bli som förut. Den sista länken till generationen före mig ligger här i ett hjälplöst tillstånd och jag vill bara skrika nej. Mitt rationella och oempatiska tillstånd har övergått i ett tillstånd av enbart känslor. Känslor där kärleken till en förälder överskuggar alla andra känslor just nu.

Jag tittar på min far, denna lugna fina empatiskt älskvärda och generösa man som älskar sina barn och barnbarn mer än något annat. Denna man som jag hyst sån respekt och ibland rädsla för under uppväxten. Han är nu i ett fundamentalt behov av sjukvård och mänsklig omtanke. Min och mina syskons omtanke. Vår far.