Min dag i Mindfulness

Jag sitter i solen och känner hur den bränner och jag blir lugn och harmonisk inombords.
Jag tänker att detta är en utmärkt stund för kontmeplation, sinnesfrid och en introvert meditation.
Jag är här och jag är nu.
Mindfulness, jag inser plötsligt innebörden av detta (för mig) något flummiga ord.
Detta är MINDFULNESS.
När MINDet är FULlt av NESS.
Av goda, härliga, livsbejakande tankar.
Jag känner hur hjärtat slår långsammare, hur en inre frid sprider sig i hela kroppen och tänker detta är meningen med livet.
Detta är livet.
Plötsligt bryts tystnaden av ett kraftigt getingsurr...BZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ runt skallen.
Nånting fladdrar till längs låret, en geting?
Jag spritter till, jag viftar, jag kväver ett skrik för att inte skrämma gatans barn, hjärtat pumpar på maxfart, blodet rusar runt i ådrorna, var är hotet? var finns skyddet? räddningen undan detta bestialiska getingmonster?
FINNS DET INGEN SOM KAN HJÄLPA MIG??!
Jag inser att getingen är long gone och jag återtar position mindfulness.
Men hjärnan vill inte tänka kontemplation och avslappning längre.
Den vill tänka på armador av getingar på frammarsch mot mina oskyddade (OCH oförsäkrade) lår.
Gåendes baklänges på frambenen med bakbenen i luften och gadden ute och stickklar mot intent ont anande solbadare som bara vill få en smula avkoppling.
I stället för ett MIND FULlt av NESS, har jag ett MIND FULlt av LÖSS.
Å där gick solfan i moln oxå.
Är det konstigt att folk får problem.